koh bunny

I fredags såg jag k-special-dokumentären om den "mystiske" Koh Bunny. Man kan säga vad man vill om hans förgyllda bajskorvar, jag är bara lite sur för att jag inte kom på det först.Likt många på New Yorks konstscen kan jag inte låta bli att dras till honom som flugor gör till, just det, bajs. Han har ju faktiskt en helt egen värld! Vitmålade ET-gubbar och påfåglar och en larger than life-livsstil. Plus att han är begåvad. På nåt sätt skaver det eftersom han gör saker som många skulle säga "det där hade jag kunnat göra" om. Men hans monokroma ljusinstallationer är underbara. Plus att jag gillar hans attityd trots att den är rätt skitnödig. Han är en Karaktär och det är vad man måste vara i konstvärlden idag för att överleva.

Dokumentären går fortfarande att se på: www.svt.se/play

Pöbelns urartade konstförakt

Säga vad man vill om de senaste händelserna runt Konstfack. Det finns hur mycket som helst att säga där. Men det som jag behagar ta upp är det konstförakt som blommat upp. Det verkar följa den gamla devisen att avfärda allt det man inte förstår. Jag vet inte hur många inlägg på temat "lägg ner Konstfack" jag läst. När ska folk bli mogna nog att inte vara rädda för det de inte förstår sig på? Det är ju inte direkt konstintresserade eller kulturarbetare som uttalat sig om att Konstfack bör läggas ner. Med detta menar jag inte att man måste ha pluggat konst för att kunna uppskatta det, inte alls. Konsten och kulturen får ofta bära hundhuvudet när enskilda spårar ur i konstens namn. Uttalanden som "det där är inte konst" är en stark indikation på att det inte direkt är någon konsintresserad som uttalat sig. Det känns som att alla vid det här laget borde veta att man aldrig kan svara på frågan om vad konst är eller vad som är bra eller dålig konst. Men varför detta konstförakt? Är det för att det är något som anses svårt, knepigt och high-brow? Eller för att det är nåt som inte direkt kan läsas in i ett lands BNP? Eller för att det på det ytliga, direkta planet inte får samhället att gå runt (vilket ju konsten faktiskt visst gör)? Jag tycker att det är obildat att hävda att det är dags att dra in pengarna till Konstfack. Med bildning menar jag nu inte den klassiska formen av akademisk bildning, utan om den bildning man får genom att vara intresserad av något. Det är som om jag skulle vilja att man lägger ner alla hockeylag och hockeyskolor eftersom det har figurerat fall där hockeyspelare våldtagit kvinnor eller blivit anmälda för misshandel. Man kan inte kräva att en av våra tyngsta konstinstitutioner ska ta skulden för något som två enskilda studenter gjort. Man kan diskutera var ansvaret ligger och om Konstfack ska pröjsa NUGs framfart i tunnelbanan. Men kan kan inte diskutera nedläggning. Det är ju helt befängt.

Det utbredda konstföraktet är i sanning problematiskt. Man kan inte tillfredställa alla, hela tiden. Men på nåt sätt har konsten blivit okej att spotta på. Återigen, folk avskyr det de inte förstår. Om man inte är nyfiken av naturen. Men den genomsnittlige svensken är en gnällig jävel och nedläggning är svaret på allt när skon klämmer och det blåser hårt om knuten. Det är lätt att inta ett von oben-perspektiv och tyckte att folk är obildade idioter, men vi bor i det här landet tillsammans och vi betalar skatt tillsammans. Då får våra skattepengar gå till det vi har tillsammans, som t ex Konstfack. Jag ser gärna att mina pengar går dit, medan jag inte tycker att det är direkt festligt att mina pengar går till vissa andra saker. Inte muttrar jag för det. Det är så det ser ut. Men hörrni konstföraktare därute, se en utställning eller bläddra i en konstbok innan ni uttalar er. Gaska upp er och sluta gnälla. Världen skulle vara en helvetisk plats om det inte fanns den minsta lilla konst.
Sluta vara den gamla gnälliga pöbeln och gilla läget istället. Hur svårt kan det vara?

Nästa man att ta ner skylten: Kjartan Slettemark

Ja, det är väl inte direkt dagens nyhet, men det känns ändå vettigt att ta upp den. Kjartan Slettemark avled 13/12, 76 år gammal i Stockholm. En av våra bästa importer från Norge har trillat av pinn. De flesta minns väl mest hans performance som pudel på Liljevalchs där han bl a försökte få tag i Olle Granaths skor. Den utställning som senast fick stor uppmärksamhet var den där han poserade likt Marilyn Monroe på de kända porträtt som Andy Warhol gjorde. De stora, fejakde, röda läpparna var gjorda av ett burklock.

Det är sann konstanarkist som gått ur tiden, en vars liv i sanning var ett konstverk. I sinnet verkade han ofta bra mycket yngre än många kollegor. Han kommer verkligen saknas av många.

Tack för allt, Kjartan!

fitta..?

Jaha. Nu har nån gjort konst av kön igen. Jättekul. Jättespännande. Oerhört nytt. Eh, nej. Jag har inget emot att fittan får ta plats i konsten, men är trött på den som provokation. Men visst, en fitta i stort format är tydligen fortfarande väldigt provocerande. Den kanske inte ska synas? Det är ett enkelt grepp att ta till för att få uppmärksamhet. Jag talar naturligtvis om Åsa Jungnelius, konsthantverkare. Kan inte nån ta ett, eh, nytt grepp på fittan istället för att bara blåsa upp den i jätteformat? Det spelar ingen roll om det blir köttigt, blött eller rått. Men gullifieringen av kön, vad är upp med den liksom? Yeah yeah, du har en fitta, du har en snopp, jag har en fitta. Det är en KROPPSDEL. Tyvärr en väldigt laddad sådan. Kan inte folk förtså att kön bara en chimär? Och att blåsa upp fittan och sen slår alla tidningarna upp den i storformat i hopp om att fylla några spaltmetrar med debatt, kanske kan några kristna moralister förfasa sig? Billigt grepp Åsa, billigt grepp. Men du, har du en större och djupare tanke och idé bakom det hela (till skillnad från vad som framkommit i de stora drakarna) så ska jag inte klaga. Saken är den bara att tydlig provokation (dvs verk som enbart tillkommit för provokationens skull) är något som folk brukar dra till med när de har idétorka eller anser att de varit borta från rampljuset lite för länge (jmfr Vilks (kändiskåt) och Duchamp eller Kjartan (en tanke, idé och i princip en hel -ism bakom provokationen)).

Typisk reklamarorgasm

Kanske lite väl "snyggt"... Men det är förbannat fint och följsamt. Boeoes Kaelstigens finfina EPK gjorde min dag. Tänk om fler hade det här form- och bildsinnet?
Läs mer om dem här: http://www.boeoeskaelstigen.co.uk/

moderna-pepp

Jag peppar nåt så otroligt på Max Ernst-vernissagen som är nu på torsdag! Jag har längtat efter den ända sedan Moderna outade sitt program för 2008. Vi ses där!

geni?

det är inte ofta man blir mer peppad av att gå på en utställning efter att ha läst en recension av den. men oj oj, ingela linds recension av christian boltanski på magasin 3 i dn idag! jag vill gå och se den NU. älskar dessutom idén om att lagra människors hjärtslag i ett stort bibliotek på en japansk ö. det är en förbannat vacker idé.

Nackdelen med att läsa en så översvallande recension är väl att man får väldigt höga förväntningar. Fast jag hade det på känn redan innan vernissagen, iofs. Nu börjar jag ju ångra mig ännu mer att jag inte fick tummen ur i torsdags när det var vernissage-tajm. Nåja, vi får se vad jag tycker när jag varit och sett den.

gert-stjärt, prettosufflé und so weiter

Okej, i helgen ska jag äntligen ta tag i det: Gå och se Gert Wingårdh på Arkitekturmuseet. Jag har bara skjutit upp och skjutit upp. Har ju haft en hel del för mig. Börjat nytt jobb, t ex. Därför blir det ju extra intressant att se utställningen. Det går ju inte att förneka att karln har en viss talang, men i ärlighetens namn, hur spännande är det att en enda karl ska få sätta prägel på all vår samtidsarkitektur? Nu talar jag inte om den konkreta bruksarkitekturen utan om de få prestigeuppdrag som finns i Sverige. Han får nästan allihop. Det känns fruktansvärt trött, får jag lov att säga. Men han har lyckats med något som är oerhört viktigt in this day of age: Han har byggt sig ett kraftigt varumärke. Det är personal branding hit och personal branding dit. Hans talang fyller inte riktigt ut hans stora GERT-STJÄRT-PERSONAL-BRANDING-KOSTYM. Nåja, kanske ska vänta med att fälla den avgörande domen tills jag har sett utställningen.

Annars planerar jag att besöka Bonniers Konsthall (missade vernissagen...) och Magasin 3 som visar Christian Boltanski. I övrigt tror jag att den här hösten tillhör gallerierna på Hudiksvallsgatan. Så var det sagt.

Prettosufflén, det är jag. Har insett att jag fallit in i klyschan om folk på arkitektkontor: Jag bär nästan bara svarta kläder. Gärna stora, svarta, asymmetriska kläder. Jag går verkligen runt och ser ut som en liten sufflé. Men det bjuder jag på.

Nog om mig.

Förresten ska DN:s På Stan ha en eloge för att de i senaste numret hade en konstguide. Det är sällan konsten får ta så stor plats. Visst kan man ha åsikter om innehållet och yada yada yada, men jag vill inte vara negativ idag. Det är ju fredag. Hatten av!

r i p gamle gosse!

Nu har ännu en konstnärsgubbe/konstnärslegend tagit ner skylten. Jag talar naturligtvis om Robert Rauschenberg. Han avled i sitt hem i måndagskväll. Gubben har ju inte varit så där jätteaktiv på senaste, men han är ju en av den moderna konstens poster boys. Det är märkligt att det inte blivit en större nyhet att han har dött, han är ju något så ovanligt som en megakändiskonstnär, känd långt utanför de vanliga konstkretsarna. Jag säger bara: tack för allt gamle gosse, vila i frid. Tack för att du gjorde dina odalisker och märkliga combines. Tack tack tack.

hur kan all denna begåvning rymmas inom en enda karl?

Jag vet att jag har tjutit en massa om mäns fördelar och försprång i konstvärlden, men när konstkillen i fråga är så begåvad som Anders Krisár så går det ju inte att låta bli att sjunka ihop i en liten hög av beundran. Främst är det hans torsos som får mig på fall. Från de flätade till dem som visades på hans senaste utställning på Mia Sundberg. De senaste ser ut som om de tillhör unga pojkar, men med nedsjunkna handavtryck i. Lockande och stötande på samma gång. Jag är alltid för konst som får en tänka efter, inte bara på det där "lägga-tummen-och-pekfingret-mot-hakan"-sättet utan som man liksom stöts bort ifrån samtidigt som man bara står där med sin bästa stäng-munnen-annars-bygger-fåglarna-bo-min. Anders Krisár, hatten av för dig!

ännu en illustratör

Jag verkar ha snöat in på illustratörer på sistone. Fråga mig inte varför, jag brukar annars mest gå igång på saker i stil med Anders Krisár och Jakob Kolding. Illustratören jag tänkte pusha för heter Pelle Mattsson, men går som illustratör under namnet Pellerino. Han gör dels väldigt fina och finurliga samtidskommentarer men också "bara" väldigt fina, ovitsiga illusar. Det är något Walderstenskt över honom. Spana in på: www.pellerino.se

WTF!? Ett arkitektur- och designcentrum!?

Ibland dyker det upp så märkliga förslag att man vänder sig om för att se var den dolda kameran är. Det senaste i raden är förslaget att lägga ner arkitekturmuseet och göra om det till ett centrum för arkitektur och design. Designsjukan verkar ha drabbat alla makthavare på denna sida 2000-talet. Allt ska vara design. Missförstå mig inte, jag hatar inte design, tvärtom. Men precis ALLT får nån slags större dignitet om man sätter en designstämpel på det, vilket jag tycker urholkar designbegreppet. Arkitekturmuseet behövs. Okej för att det kan behöva en uppfräschning vad gäller idéer och upplägg (det är ju inte det mest publikfriande eller publiktillvända museet, direkt), men att slänga ut deras formidabla arkiv och istället tillföra design i mixen... det tömmer båda begreppen på betydelse. Varför inte ha två olika museer? Personalen som arbetar på arkitekturmuseet är extremt bra och tillmötesgående, och deras arkiv kan man inte sprida ut hur som helst. Arkivet är det största i sitt slag i Sverige och att sprida ut det gör det svåråtkomligt. Låt arkitekturmuseet vara, låt det vara ett centrum för ENBART arkitektur och bygg ett nytt design- och formmuseum. Era snåla jävla makthavare, hur svårt kan det vara?

tut tut i luren

Bloggen har legat nere länge nog nu, härmed väcker jag den till liv igen. Det gör jag genom att pusha för en finfin begåvning vid namn Henning Trollbäck. Han är en illustratör som byggt upp som ett helt litet Henning-universum, där man inte skulle ha något emot att stanna en stund. Kolla in hans grejer och njut på:
www.henningtrollback.se

Lars Vilks, din gamla trötta mediahora

Lars Vilks alltså. Att han ens har mage att kalla sig konstnär är ju pinsamt. Enda anledningen till det här rondellhundsdebaclet är ju att han vill ha uppmärksamhet kring sig och sin person. Att påstå att man är en seriöst syftande konstnär när det enda man vill är att få allt medialjus på sig själv...det är pinsamt. Vad som är ännu mer pinsamt är att media går på samma grej gång på gång.

Jag tänker dock inte försvara att han har fått en fatwa över sig (jag hade dock gärna lagt en över hans beteende), men nån jävla måtta får det faktiskt lov att vara. Hade han haft ett syfte med att avbilda Mohammed hade det varit en helt annan femma, men hans enda syfte med hela skiten var ju att få uppmärksamhet (han kan ju inte påstå att han blev förvånad över de muslimska ländernas reaktioner -han satt ju faktiskt med facit i hand). Förbudet att avbilda Mohammed är relativt nytt, det finns gamla avbildningar från islams födelse (vi får ha i åtanke att islam är den yngsta av världsreligionerna). Men om människor nu faktiskt upplever det som en kränkning att avbilda deras profet (jag anser dock att all religion är humbug), så kan man ju faktiskt låta bli om man nu inte har ett uttalat syfte. Men Vilks enda plan var ju att få uppmärksamhet. Att sen Sveriges skattebetalare ska pröjsa för hans SÄPO-beskydd...det är förjävla pinsamt. Han har ju ordnat sin situation själv, så varför ska vi då behöva betala för det? Lars Vilks gör mig så satans trött. Han är bara en mediakåt, glad (?) konstamatör. Det går inte att ta honom på allvar. Media borde bara ha tigit ihjäl hans stendumma tilltag. Tänk om seriöst menad konst fått allt det spaltutrymme Vilks fått? Men nä, svensk media är mer intresserad av infantila upptåg av folk som vill utöka sina femton minuter i rampljuset.

Visst, jag försvarar i allra högsta grad yttrandefriheten och konstens uppgift att ifrågasätta och uppröra. Men när man vill uppröra bara för att skapa uppmärksamhet kring sin egen person- ja då är man bara en mediahora vars enda längtan är att synas och höras. Vilks har ju inte ens kunnat ge en enda vettig förklaring till varför han gjort som han gjort och varför. Konst i all ära -men den ska syfta till nåt och betyda nåt. Inte bara ytterligare femton minuter i rampljuset.

Snälla Lars Vilks, kan du inte hitta ett jobb som passar dig istället så att vi slipper dig i framtiden? Ägna dig åt nåt du är bra på (utöver att mediahora), så att vi slipper dina "crazy upptåg" framöver.

tack för ordet.

(och ja, det stör mig att jag ens bryr mig. men nån måtta får det faktiskt lov att vara)

Detroit -bra initiativ som visar framtiden

I fredags (31/8) var jag på vernissage. Inget ovanligt med det, men den bakomliggande tanken med vernissagen var annorlunda. Ett gäng konstintresserade människor har startat en ateljé- och konstförening vid namn Detroit. De har funnits ett tag, men i fredags var det dags att öppna de nya lokalerna på Roslagsgatan 21 i Stockholm. Det är en lokal på 300 kvm, där den största delen består av ateljéplatser som unga konstnärer inom olika fält (allt från klädsömnad till datorrelaterat) kan hyra (nästan alla platser är dock redan uthyrda). Ut mot gatan har föreningen ett litet galleri, och det var där de nu hade vernissage för en affischutställning. Är det sådana här initiativ som är framtiden? Framförallt nu när den nya regeringen vill förändra ateljéstödets utseende. Det är så skönt att veta att det finns människor som är så passionerade inför konsten att de tar sådana här initativ. Jag tror att framtiden finns i sådana här sammanslutningar där man hjälps åt och inte är direkt beroende av något stöd från vare sig stat eller kommun. Jag hoppas att fler sådana här grupper kommer fram, för det behövs. Namnet Detroit, lägg det på minnet, gott folk.

läs mer på: www.detroitstockholm.com

konststudenter och konstvetenskap

Imorgon ska jag gå från jobbet tidigare än vanligt för det vankas vernissage på Waldemarsudde. Det är studenter från Stenebyskolan som ställer ut. Ska bli intressant att se vad de har att komma med. Är det nåt som jag alltid är nyfiken på så är det vad konstskolornas studenter gör. Vem vet, kanske finns där nästa stora stjärnskott eller missförstådda begåvning.

Vad jag inte begriper är hur Stockholms Universitet kunnat ta bort teori och metod-delen på de konstvetenskapliga kurserna. Vari består då vetenskapen? Kvar blir väl bara historia? Konstteori stärker i allra högsta grad ens upplevelse av konst och målningar som tidigare varit ointressanta blir intressanta (men Arnolfiniporträttet är fortfarande lika sönderanalyserat, men är ändå ett bra exempel på hur man med hjälp av konstteori kan "läsa" en målning) eftersom man då kan avläsa symboliken i föremålen, blickarna och kompositionen. Hur ska man kunna få djup och substans i sina konststudier utan teoridelen? Jag tror visserligen att man kan klara sig alldeles utmärkt utan sin Danto, Bourdieu och Wolff, men en stor del av allt det som är så fantastiskt, underbart och häpnadsväckande med konsten går tyvärr om intet. Men det finns säkert folk som är helnöjda med dagens lösning, det är ju inte alla som mäktar att sätta sig in i Panofskys eller Griselda Pollocks idéer. Men det är lite väl magstarkt att fortfarande hävda att man bedriver konstVETENSKAPliga studier utan någon direkt vetenskap inlagd i kursplanen. Förhoppningsvis ändrar den utseende snart.

ett anakronistiskt inlägg

I Stockholm har borgarrådet Mikael Söderlund hetsat upp sig över att Stadsmuseet har visningar där man visar upp gatukonst, så som fågelholkar, pärlplattor och schablonmålningar. Han jämför gatukonst med att hoppa sönder någons bil (!). I förra veckan tog han dock tillbaka sitt uttalande, och tycker numer att Stadsmuseets visningar av gatukonst är helt okej, så länge man inte visar upp grafitti. Stockholms kulturborgarråd håller med.

Ibland känns Stockholm hopplöst efter. Jag kan uppskatta gatukonst (och även grafitti) , men jag gillar långt ifrån allt. En del känns helt tanklöst och poänglöst. Jag är dock alltid för när icke-kommersiella krafter tar ton i det offentliga rummet, som ju faktiskt tillhör oss alla. Det är inte storleken på plånboken som ska avgöra om man ska få synas eller inte. Dessutom kan jag tycka att gatukonsten (och välgjord grafitti) gör döda platser levande, som t ex utrymmet under Sankt Eriksbron. I London har man slutat tvätta bort gatumålningar gjorda av Banksy och hans verk värderas till mångmiljonbelopp. Just det kan man väl ifrågasätta, likaså hans talang, men uppenbarligen så fyller han ett oerhört tomrum i staden, så något rätt gör han ju (nu låter jag som en gnällig tant, Banksy har i allra högsta grad gjort riktigt bra grejer).

Att man ens måste diskutera gatukonst på det här viset känns gammalmodigt och borde inte höra hemma i ett modernt, demokratiskt samhälle. Gatukonsten borde vara en självklar del av stadsrummet. Söderlund hävdar att människor känner sig tryggare i en helt renskrubbad stad. Jag skulle vilja veta vilka han pratat med. En kliniskt renskrubbad stad är för mig en läskig stad, inget eftersträvansvärt. Ska vi bo i en operationssal eller i en levande stad där människor hänger upp sin konst i VÅR GEMENSAMMA STAD till allas beskådan? Vad jag föredrar torde vara uppenbart.

rauschenberg och kentridge

Det har visserligen gått mer än två veckor sedan jag var på vernissagen av Rauschenbergs Combines på Moderna, men jag känner att jag ändå borde kommentera den. Det måste för övrigt ha varit en av Modernas mest välbesökta vernissager någonsin (även om det blev märkligt tomt på folk efter det att vernissagevinet tagit slut). Jag trängdes med Paggan, Nils-Petter och annat löst folk. Nåväl, nog om besökarna. Det mest intressanta i hela utställningen var, förutom hans tidiga combines, otvivelaktigt hans Odalisk som har uppnått någon slags form av inverterat kultstatus. Märkligt nog så var vernissageträngseln koncentrerad kring Monogram som Stockholmspubliken tydligen aldrig kan titta sig trött på. Hur många gånger har man inte glott på den förbannade geten egentligen? Visst, det är onekligen ett intressant och tilltalande verk, men när man sett den för tusende gången är den inte lika spännande längre. Av denna enkla anledning spanade jag mer på de verk som aldrig tidigare visats på svensk mark. Det som var mest slående var vilka fantastiska tidsdokument hans combines utgör. Fylld av gammelmodig teknik som är en kommentar till tiden då de gjordes, men som idag snarare slår an en sentimental ton hos besökarna. Som sagt, Rauschenbergs Odalisk är det mest intressanta i utställningen. Det är en fantastisk tredimensionell skulptur som är en stark kommentar till de tidigare odalisker som förekommit i konsthistorien. Trots att det inte finns något uppenbart erotiskt över den, så signalerar namnet ändå att det ska finnas något erotiskt där. Kanske det är kompostionen, kanske det är den avancerade balansakt som skulpturen faktiskt utgör. Men om du bara ska besöka en utställning i år (varje sund människa borde inte nöja sig med så lite) så är det nog inte till Combines du ska styra dina steg. Men du kan absolut besöka Modernas Kentridge-uställning! William Kentridge upplevs förvisso bäst när man är ensam i ett rum med honom, men det är kanske att hoppas på lite för mycket att få vara ensam någonstans på Moderna. Det är en riktigt mäktig utställning som Moderna slagit till med. Det är något andligt över det, att kliva in i det mörklagda galleriet är som att träda in i en konstkatedral. Man kan liksom inte titta sig mätt, och stämningen Kentridges filmsekvenser lämnar en med, sitter i för en lång tid framöver. Gå och se!

ungt, begåvat, snyggt

Jakob Koldings Pattern Recognition som visades i Marabouparkens annex var fantastisk. Det är lätt att beskylla Koldings konst för att bara vara "snygg" och med ett brett affischtilltal som går hem hos den yngre publiken. Hans konst har större djup än så, och det känns orättvist att beskylla honom för ytlighet. Han diskuterar och kritiserar modernismens bostadsområden och dess stadsplanering och vad den gör med människan. Han konst består av idel referenser till andra verk, arkitekter och musik. Många skulle säkert kalla det för en ungdomlig kombo som flörtar med den yngre mer "konstslöa" generationen. Men hans sätt att attackera dessa frågor är i sanning spektakulära, men är i mångt och mycket samma sätt som modernismens arkitekter och stadsplanerare använde. Han löper så att säga varvet runt. Mina personliga favoriter från utställningen (som var en samling av hans verk från sent 1990-tal till dagens datum) är han små teckningar av sin uppväxtplats, Albertslund utanför Köpenhamn. De är kliniska och repetitiva, precis så som Albertslund faktiskt upplevs av besökare. Men de färglagda dörrarna signalerar något helt annat, behovet av sticka ut och vara personlig i något som för den utomstående framstår som arkitektonisk monotoni. Kolding utforskar arkitekturen med hjälp av konsten, och det är spännande att få stiga in i Koldings värld.

Jag har även besökt galleri Loyal i deras nya lokaler på Torsgatan. Där har de en utställning som rätt och slätt heter Five Painters och består av fem manliga (som vanligt...) målare: Jules de Balincourt, Brendan Cass, Misaki Kawai, Wes Lang och Eddie Martinez. Blandteknik, Pollock-inspirerat och collage samlas i den lilla, men för ändamålet perfekta lokalen. I ärlighetens namn måste jag säga att utställningen inte lämnade några direkta spår, men det var inte ett galleribesök gjort i onödan. Wes Langs stora collage An appeal to heaven har etsat sig fast, samt Misaki Kawais Catacomb (på hemsidan, www.galleriloyal.com kallas den för Cat and Comb(?)). Den sistnämnda har fastnat i mitt huvud, eftersom titeln är minst sagt fyndig och signalerar en konstnär som förvisso tar konsten på stort allvar, men för den sakens skull inte kan driva lite med den. Verket Catacomb föreställer en man som kammar en stor katt. Men även de Balincourts Seeing the scene and then forgetting tilltalade mig i sitt gränsland mellan figurativt och nonfigurativt måleri. Det var något drömskt och öde över den, som gjorde att jag tog den till mig. Längst tid spenderade jag dock framför Langs An appeal to heaven, inte enbart därför att collaget består av en massa små annonser och tidningsurklipp, utan för att den speglade rädslan för döden och "den som har mest pengar och prylar på slutet vinner"-mentaliteten på ett nästan ömsint men ändå rått vis. Jag rekommenderar varmt ett besök på Loyal, nästan enbart p g a An appeal to heaven.

Närmast i min privata konstagenda har jag vernissagen av Rauschenberg-utställningen på Moderna, Monica Bonvicinis Not for you (hennes första utställning i Skandinavien någonsin! Hennes utforskande av relationen mellan kropp och arkitektur är lika spännande som Klodings dito) på Bonniers Konsthall, Revolution on Request på Brändström & Stene samt nästa veckas stora händelse; den internationella konstmässan Supermarket på Konstnärshuset. Det kommer bli en tajt, men rolig vecka.

nytt år, ny konst?

Så har 2006 blivit 2007. Inför det nya året hoppas jag på en massa spännande ny konst, lovande avgångsklasser från konstskolorna och en slutgiltig störtning av gubbväldet inom konstvärlden! Närmast på min personliga agenda är att ta mig till Marabouparken och se Jakob Koldings utställning Pattern Recognition. I övrigt har jag också planer på att bli bättre på att uppdatera bloggen. Dessutom ser jag verkligen framemot Karin Mamma Andersson-utställningen på Moderna, det känns skönt att en så betydelsefull institution satsar på en kvinna (som fortfarande lever, när det kommer till döingar som andra museer/gallerier runt om i världen redan "godkänt", ja, då brukar Moderna inte vara sena att haka på). Den femte maj slår de upp dörrarna för den utställningen. I övrigt för Modernas del så hoppas jag att de begriper att de borde ha fler verk av kvinnor hänga framme i de vanliga samlingarna, så att inte den manlige konstnären återigen framställs som norm. Visst, den stora Rauschenberg-utställningen de planerar ska också bli intressant, men den känns inte vidare modig. Det är ju trots allt ett väldigt beprövat namn, så att säga. Men museet behöver väl sina publikfriande utställningar mer än någonsin, i o m att den fria entrén slopats.

En av de största skandalerna 2006 var att Skulpturens Hus tvingades lägga ner. Skulptur är en av de svåraste konstformerna att få ut numera, och Skulpturens Hus var ett livsviktigt forum. Dessutom bjöd de in spännande konstnärer från hela världen, på ett nyfiket sätt som få andra konsthallar kan mäta sig med. De vågade satsa på något så smalt som skulptur (gemene man sätter likhetstecken mellan konst och måleri), och de har producerat den ena kritikerrosade utställningen efter den andra. Det var en spännande konsthall som verkligen lämnar ett stort tomrum efter sig. Byggnaden var dessutom optimal för verksamheten, och det är med stor sorg och vrede jag följt hela behandlingen av konsthallen av Stockholms stad (tjänstemannastyre är bara förnamnet). Det är en stor skam för dem att de inte lyckades rädda den. Skulpturens hus, jag hoppas att ni kommer igen!