må den utan synd kasta den första stenen

Känner att jag borde kommentera Ernst Billgrens AK3 som hade premiär i SVT igår. Idén och upplägget om att det skulle finnas en kommitté som avgör vilka konstnärer som har en "karriär" framför sig känns visserligen som hämtad från en svunnen era, men ett visst uns av dagsens sanning finns i den. Problemet är väl snarare att herr Billgre själv ingår i den grupp som kallas "Familjen" som faktiskt ägnar sig åt detta, i alla fall i Stockholms konstvärld. I den ingår förutom han själv, hans fruga, "Friherrinnan" och Marina Schiptjenko. Nya förmågor lyfts fram under en begränsad tid, för att sedan kastas åt sidan när det är dags för nästa kull av "intressanta karaktärer". Detta är iofs inget nytt, denna typ av verksamhet har funnits sedan renässansen Italien, men det känns som att vi borde ha kommit ifrån det nu, och snarare låta verken, inte personerna bakom, vara det bärande. Det finns så klart uppstickare som utmanar detta som tex Natalia Goldin, som envetet plockar ny, intressant konst från konstskolornas avgångsklasser bl a. Dagens konstnärer är fortfarande beroende av mecenater, men idag har den rike handelsmannen ersatts av staten. Statliga bidrag har för många konstnärer blivit det enda sättet att kunna betala mat och hyra. Jag påstår inte på något sätt att detta är Familjens fel, men de personer som den plockar fram skymmer allt som oftast de konstnärskap som faktiskt är intressanta. Idag beror en konstnärskarriär mycket mer på hur man lyckas synas i medierna och hur pass intressant och rolig man är som person. Som alltid är det kontakter, kontakter, kontakter som gäller, och är man utvald av Familjen har man all chans att lyckas. Det gäller att skrika högst och vara grällast, som Nathalia Edenmont. Att provocera för uppmärksamhetens skull har blivit allt viktigare för att synas, och Ernst och Helene springer på filmpremiärer hit och dit. Konstnären har blivit 2000-talets gycklare.

låt dem betala för sig bara!

Att ta bort de fria entréavgifterna till statens museer är vansinnigt. Inte bara av den enkla anledningen att alla, oavsett plånbokens tjocklek, ska kunna gå på exempelvis Moderna eller Historiska. I till exempel London är alla statliga museer gratis, medan de privata (skulle här i Sverige kunna exemplifieras av Liljevalchs) tar ut en avgift. Sedan de tog bort entréavgifterna har antalet besökare på samtliga gratismuseer ökat, på många ställen har besöksantalet fördubblats! Tur att gallerierna är privata och inte tar ut en avgift... (men hur många, handen på hjärtat, brukar ta gallerirundor då och då? Anyone?) Landets nya regering tycker att fri entré-reformen kostar museerna allt för mycket. Hur vore det att låta dem slippa betala hyra? Staten äger alla sina museibyggnader, och staten ger museerna årliga anslag där hyran räknas in. Hyran blir således bara siffror som flyttas fram och tillbaka. Därför vore det onekligen klokt att slopa hyrorna helt, det är ju inte direkt som att Nationalmuseum skulle kunna användas till något annat än just nationalmuseum. Jag begriper verkligen INTE hur man kan vara emot fri entré-reformen, det är ju något (dessutom helt i linje med de kulturpolitiska mål som sattes upp för inte allt för många år sedan) som gynnat kulturlivet som inget annat. Vad bli nästa steg? Höja bokmomsen? Slopa ateljéstödet? Låta Colin Nutley göra ännu en film? Den nya regeringen går lika varsamt fram i kulturpolitiken som Bush i Irak.

l'art pour l'art?

Jag har tänkt ganska mycket på den lilla text som Johanna Rytel framförde i dokumentären "Feministerna". Texten handlade om hur mycket plats i kulturlivet som alla dessa tråkiga "sköna konstkillar" tar och får. De "pysslar lite skönt" i sina "schyssta ateljéer" och får ställa ut hos "sköna killgallerister". Dessa "sköna konstkillar" är inte intressanta eller bra, men får ändå ställa ut hos dessa "sköna killgallerister". Det hela gör mig bara så trött. Jag har inga problem med killar som sådana, men när de får ta plats trots bristande talang och budskap istället för en betydligt bättre kvinna enbart för att de är killar gör mig inte bara trött, utan också väldigt förbannad. Vi skulle behöva Guerilla Girls i större utsträckning i Konstsverige. Missförstå mig inte, det finns gott om bra konstkillar också, till exempel Anders Krisár och Måns Wrange och gott om dåliga konsttjejer som till exempel Anna Kleberg och Nathalia Edenmont. Problemet ligger snarare i det gamla vanliga, killar väljer alltid killar och tjejer väljer, även de, oftast killar. Men inom konsten borde verkligen talang och bärande idéer vara betydligt viktigare än vad man har mellan benen.
För övrigt känns hela den konstteoretiska debatten i Sverige så gott som död, den för i alla fall en tynande tillvaro i våra större dagstidningar, och i ärlighetens namn så är det inte så många som prenumerar på Paletten. Den konstteoretiska debatten är viktig för att konstvärlden inte ska stagnera helt, och som det mesta blir konsten betydligt mer intressant när det finns teorier att luta sig mot och att utforska.

Tack för ordet.