Nästa man att ta ner skylten: Kjartan Slettemark

Ja, det är väl inte direkt dagens nyhet, men det känns ändå vettigt att ta upp den. Kjartan Slettemark avled 13/12, 76 år gammal i Stockholm. En av våra bästa importer från Norge har trillat av pinn. De flesta minns väl mest hans performance som pudel på Liljevalchs där han bl a försökte få tag i Olle Granaths skor. Den utställning som senast fick stor uppmärksamhet var den där han poserade likt Marilyn Monroe på de kända porträtt som Andy Warhol gjorde. De stora, fejakde, röda läpparna var gjorda av ett burklock.

Det är sann konstanarkist som gått ur tiden, en vars liv i sanning var ett konstverk. I sinnet verkade han ofta bra mycket yngre än många kollegor. Han kommer verkligen saknas av många.

Tack för allt, Kjartan!

fitta..?

Jaha. Nu har nån gjort konst av kön igen. Jättekul. Jättespännande. Oerhört nytt. Eh, nej. Jag har inget emot att fittan får ta plats i konsten, men är trött på den som provokation. Men visst, en fitta i stort format är tydligen fortfarande väldigt provocerande. Den kanske inte ska synas? Det är ett enkelt grepp att ta till för att få uppmärksamhet. Jag talar naturligtvis om Åsa Jungnelius, konsthantverkare. Kan inte nån ta ett, eh, nytt grepp på fittan istället för att bara blåsa upp den i jätteformat? Det spelar ingen roll om det blir köttigt, blött eller rått. Men gullifieringen av kön, vad är upp med den liksom? Yeah yeah, du har en fitta, du har en snopp, jag har en fitta. Det är en KROPPSDEL. Tyvärr en väldigt laddad sådan. Kan inte folk förtså att kön bara en chimär? Och att blåsa upp fittan och sen slår alla tidningarna upp den i storformat i hopp om att fylla några spaltmetrar med debatt, kanske kan några kristna moralister förfasa sig? Billigt grepp Åsa, billigt grepp. Men du, har du en större och djupare tanke och idé bakom det hela (till skillnad från vad som framkommit i de stora drakarna) så ska jag inte klaga. Saken är den bara att tydlig provokation (dvs verk som enbart tillkommit för provokationens skull) är något som folk brukar dra till med när de har idétorka eller anser att de varit borta från rampljuset lite för länge (jmfr Vilks (kändiskåt) och Duchamp eller Kjartan (en tanke, idé och i princip en hel -ism bakom provokationen)).

Typisk reklamarorgasm

Kanske lite väl "snyggt"... Men det är förbannat fint och följsamt. Boeoes Kaelstigens finfina EPK gjorde min dag. Tänk om fler hade det här form- och bildsinnet?
Läs mer om dem här: http://www.boeoeskaelstigen.co.uk/

moderna-pepp

Jag peppar nåt så otroligt på Max Ernst-vernissagen som är nu på torsdag! Jag har längtat efter den ända sedan Moderna outade sitt program för 2008. Vi ses där!

geni?

det är inte ofta man blir mer peppad av att gå på en utställning efter att ha läst en recension av den. men oj oj, ingela linds recension av christian boltanski på magasin 3 i dn idag! jag vill gå och se den NU. älskar dessutom idén om att lagra människors hjärtslag i ett stort bibliotek på en japansk ö. det är en förbannat vacker idé.

Nackdelen med att läsa en så översvallande recension är väl att man får väldigt höga förväntningar. Fast jag hade det på känn redan innan vernissagen, iofs. Nu börjar jag ju ångra mig ännu mer att jag inte fick tummen ur i torsdags när det var vernissage-tajm. Nåja, vi får se vad jag tycker när jag varit och sett den.

gert-stjärt, prettosufflé und so weiter

Okej, i helgen ska jag äntligen ta tag i det: Gå och se Gert Wingårdh på Arkitekturmuseet. Jag har bara skjutit upp och skjutit upp. Har ju haft en hel del för mig. Börjat nytt jobb, t ex. Därför blir det ju extra intressant att se utställningen. Det går ju inte att förneka att karln har en viss talang, men i ärlighetens namn, hur spännande är det att en enda karl ska få sätta prägel på all vår samtidsarkitektur? Nu talar jag inte om den konkreta bruksarkitekturen utan om de få prestigeuppdrag som finns i Sverige. Han får nästan allihop. Det känns fruktansvärt trött, får jag lov att säga. Men han har lyckats med något som är oerhört viktigt in this day of age: Han har byggt sig ett kraftigt varumärke. Det är personal branding hit och personal branding dit. Hans talang fyller inte riktigt ut hans stora GERT-STJÄRT-PERSONAL-BRANDING-KOSTYM. Nåja, kanske ska vänta med att fälla den avgörande domen tills jag har sett utställningen.

Annars planerar jag att besöka Bonniers Konsthall (missade vernissagen...) och Magasin 3 som visar Christian Boltanski. I övrigt tror jag att den här hösten tillhör gallerierna på Hudiksvallsgatan. Så var det sagt.

Prettosufflén, det är jag. Har insett att jag fallit in i klyschan om folk på arkitektkontor: Jag bär nästan bara svarta kläder. Gärna stora, svarta, asymmetriska kläder. Jag går verkligen runt och ser ut som en liten sufflé. Men det bjuder jag på.

Nog om mig.

Förresten ska DN:s På Stan ha en eloge för att de i senaste numret hade en konstguide. Det är sällan konsten får ta så stor plats. Visst kan man ha åsikter om innehållet och yada yada yada, men jag vill inte vara negativ idag. Det är ju fredag. Hatten av!

r i p gamle gosse!

Nu har ännu en konstnärsgubbe/konstnärslegend tagit ner skylten. Jag talar naturligtvis om Robert Rauschenberg. Han avled i sitt hem i måndagskväll. Gubben har ju inte varit så där jätteaktiv på senaste, men han är ju en av den moderna konstens poster boys. Det är märkligt att det inte blivit en större nyhet att han har dött, han är ju något så ovanligt som en megakändiskonstnär, känd långt utanför de vanliga konstkretsarna. Jag säger bara: tack för allt gamle gosse, vila i frid. Tack för att du gjorde dina odalisker och märkliga combines. Tack tack tack.

hur kan all denna begåvning rymmas inom en enda karl?

Jag vet att jag har tjutit en massa om mäns fördelar och försprång i konstvärlden, men när konstkillen i fråga är så begåvad som Anders Krisár så går det ju inte att låta bli att sjunka ihop i en liten hög av beundran. Främst är det hans torsos som får mig på fall. Från de flätade till dem som visades på hans senaste utställning på Mia Sundberg. De senaste ser ut som om de tillhör unga pojkar, men med nedsjunkna handavtryck i. Lockande och stötande på samma gång. Jag är alltid för konst som får en tänka efter, inte bara på det där "lägga-tummen-och-pekfingret-mot-hakan"-sättet utan som man liksom stöts bort ifrån samtidigt som man bara står där med sin bästa stäng-munnen-annars-bygger-fåglarna-bo-min. Anders Krisár, hatten av för dig!

ännu en illustratör

Jag verkar ha snöat in på illustratörer på sistone. Fråga mig inte varför, jag brukar annars mest gå igång på saker i stil med Anders Krisár och Jakob Kolding. Illustratören jag tänkte pusha för heter Pelle Mattsson, men går som illustratör under namnet Pellerino. Han gör dels väldigt fina och finurliga samtidskommentarer men också "bara" väldigt fina, ovitsiga illusar. Det är något Walderstenskt över honom. Spana in på: www.pellerino.se

WTF!? Ett arkitektur- och designcentrum!?

Ibland dyker det upp så märkliga förslag att man vänder sig om för att se var den dolda kameran är. Det senaste i raden är förslaget att lägga ner arkitekturmuseet och göra om det till ett centrum för arkitektur och design. Designsjukan verkar ha drabbat alla makthavare på denna sida 2000-talet. Allt ska vara design. Missförstå mig inte, jag hatar inte design, tvärtom. Men precis ALLT får nån slags större dignitet om man sätter en designstämpel på det, vilket jag tycker urholkar designbegreppet. Arkitekturmuseet behövs. Okej för att det kan behöva en uppfräschning vad gäller idéer och upplägg (det är ju inte det mest publikfriande eller publiktillvända museet, direkt), men att slänga ut deras formidabla arkiv och istället tillföra design i mixen... det tömmer båda begreppen på betydelse. Varför inte ha två olika museer? Personalen som arbetar på arkitekturmuseet är extremt bra och tillmötesgående, och deras arkiv kan man inte sprida ut hur som helst. Arkivet är det största i sitt slag i Sverige och att sprida ut det gör det svåråtkomligt. Låt arkitekturmuseet vara, låt det vara ett centrum för ENBART arkitektur och bygg ett nytt design- och formmuseum. Era snåla jävla makthavare, hur svårt kan det vara?

tut tut i luren

Bloggen har legat nere länge nog nu, härmed väcker jag den till liv igen. Det gör jag genom att pusha för en finfin begåvning vid namn Henning Trollbäck. Han är en illustratör som byggt upp som ett helt litet Henning-universum, där man inte skulle ha något emot att stanna en stund. Kolla in hans grejer och njut på:
www.henningtrollback.se