rauschenberg och kentridge

Det har visserligen gått mer än två veckor sedan jag var på vernissagen av Rauschenbergs Combines på Moderna, men jag känner att jag ändå borde kommentera den. Det måste för övrigt ha varit en av Modernas mest välbesökta vernissager någonsin (även om det blev märkligt tomt på folk efter det att vernissagevinet tagit slut). Jag trängdes med Paggan, Nils-Petter och annat löst folk. Nåväl, nog om besökarna. Det mest intressanta i hela utställningen var, förutom hans tidiga combines, otvivelaktigt hans Odalisk som har uppnått någon slags form av inverterat kultstatus. Märkligt nog så var vernissageträngseln koncentrerad kring Monogram som Stockholmspubliken tydligen aldrig kan titta sig trött på. Hur många gånger har man inte glott på den förbannade geten egentligen? Visst, det är onekligen ett intressant och tilltalande verk, men när man sett den för tusende gången är den inte lika spännande längre. Av denna enkla anledning spanade jag mer på de verk som aldrig tidigare visats på svensk mark. Det som var mest slående var vilka fantastiska tidsdokument hans combines utgör. Fylld av gammelmodig teknik som är en kommentar till tiden då de gjordes, men som idag snarare slår an en sentimental ton hos besökarna. Som sagt, Rauschenbergs Odalisk är det mest intressanta i utställningen. Det är en fantastisk tredimensionell skulptur som är en stark kommentar till de tidigare odalisker som förekommit i konsthistorien. Trots att det inte finns något uppenbart erotiskt över den, så signalerar namnet ändå att det ska finnas något erotiskt där. Kanske det är kompostionen, kanske det är den avancerade balansakt som skulpturen faktiskt utgör. Men om du bara ska besöka en utställning i år (varje sund människa borde inte nöja sig med så lite) så är det nog inte till Combines du ska styra dina steg. Men du kan absolut besöka Modernas Kentridge-uställning! William Kentridge upplevs förvisso bäst när man är ensam i ett rum med honom, men det är kanske att hoppas på lite för mycket att få vara ensam någonstans på Moderna. Det är en riktigt mäktig utställning som Moderna slagit till med. Det är något andligt över det, att kliva in i det mörklagda galleriet är som att träda in i en konstkatedral. Man kan liksom inte titta sig mätt, och stämningen Kentridges filmsekvenser lämnar en med, sitter i för en lång tid framöver. Gå och se!