Lars Vilks, din gamla trötta mediahora

Lars Vilks alltså. Att han ens har mage att kalla sig konstnär är ju pinsamt. Enda anledningen till det här rondellhundsdebaclet är ju att han vill ha uppmärksamhet kring sig och sin person. Att påstå att man är en seriöst syftande konstnär när det enda man vill är att få allt medialjus på sig själv...det är pinsamt. Vad som är ännu mer pinsamt är att media går på samma grej gång på gång.

Jag tänker dock inte försvara att han har fått en fatwa över sig (jag hade dock gärna lagt en över hans beteende), men nån jävla måtta får det faktiskt lov att vara. Hade han haft ett syfte med att avbilda Mohammed hade det varit en helt annan femma, men hans enda syfte med hela skiten var ju att få uppmärksamhet (han kan ju inte påstå att han blev förvånad över de muslimska ländernas reaktioner -han satt ju faktiskt med facit i hand). Förbudet att avbilda Mohammed är relativt nytt, det finns gamla avbildningar från islams födelse (vi får ha i åtanke att islam är den yngsta av världsreligionerna). Men om människor nu faktiskt upplever det som en kränkning att avbilda deras profet (jag anser dock att all religion är humbug), så kan man ju faktiskt låta bli om man nu inte har ett uttalat syfte. Men Vilks enda plan var ju att få uppmärksamhet. Att sen Sveriges skattebetalare ska pröjsa för hans SÄPO-beskydd...det är förjävla pinsamt. Han har ju ordnat sin situation själv, så varför ska vi då behöva betala för det? Lars Vilks gör mig så satans trött. Han är bara en mediakåt, glad (?) konstamatör. Det går inte att ta honom på allvar. Media borde bara ha tigit ihjäl hans stendumma tilltag. Tänk om seriöst menad konst fått allt det spaltutrymme Vilks fått? Men nä, svensk media är mer intresserad av infantila upptåg av folk som vill utöka sina femton minuter i rampljuset.

Visst, jag försvarar i allra högsta grad yttrandefriheten och konstens uppgift att ifrågasätta och uppröra. Men när man vill uppröra bara för att skapa uppmärksamhet kring sin egen person- ja då är man bara en mediahora vars enda längtan är att synas och höras. Vilks har ju inte ens kunnat ge en enda vettig förklaring till varför han gjort som han gjort och varför. Konst i all ära -men den ska syfta till nåt och betyda nåt. Inte bara ytterligare femton minuter i rampljuset.

Snälla Lars Vilks, kan du inte hitta ett jobb som passar dig istället så att vi slipper dig i framtiden? Ägna dig åt nåt du är bra på (utöver att mediahora), så att vi slipper dina "crazy upptåg" framöver.

tack för ordet.

(och ja, det stör mig att jag ens bryr mig. men nån måtta får det faktiskt lov att vara)

Detroit -bra initiativ som visar framtiden

I fredags (31/8) var jag på vernissage. Inget ovanligt med det, men den bakomliggande tanken med vernissagen var annorlunda. Ett gäng konstintresserade människor har startat en ateljé- och konstförening vid namn Detroit. De har funnits ett tag, men i fredags var det dags att öppna de nya lokalerna på Roslagsgatan 21 i Stockholm. Det är en lokal på 300 kvm, där den största delen består av ateljéplatser som unga konstnärer inom olika fält (allt från klädsömnad till datorrelaterat) kan hyra (nästan alla platser är dock redan uthyrda). Ut mot gatan har föreningen ett litet galleri, och det var där de nu hade vernissage för en affischutställning. Är det sådana här initiativ som är framtiden? Framförallt nu när den nya regeringen vill förändra ateljéstödets utseende. Det är så skönt att veta att det finns människor som är så passionerade inför konsten att de tar sådana här initativ. Jag tror att framtiden finns i sådana här sammanslutningar där man hjälps åt och inte är direkt beroende av något stöd från vare sig stat eller kommun. Jag hoppas att fler sådana här grupper kommer fram, för det behövs. Namnet Detroit, lägg det på minnet, gott folk.

läs mer på: www.detroitstockholm.com

konststudenter och konstvetenskap

Imorgon ska jag gå från jobbet tidigare än vanligt för det vankas vernissage på Waldemarsudde. Det är studenter från Stenebyskolan som ställer ut. Ska bli intressant att se vad de har att komma med. Är det nåt som jag alltid är nyfiken på så är det vad konstskolornas studenter gör. Vem vet, kanske finns där nästa stora stjärnskott eller missförstådda begåvning.

Vad jag inte begriper är hur Stockholms Universitet kunnat ta bort teori och metod-delen på de konstvetenskapliga kurserna. Vari består då vetenskapen? Kvar blir väl bara historia? Konstteori stärker i allra högsta grad ens upplevelse av konst och målningar som tidigare varit ointressanta blir intressanta (men Arnolfiniporträttet är fortfarande lika sönderanalyserat, men är ändå ett bra exempel på hur man med hjälp av konstteori kan "läsa" en målning) eftersom man då kan avläsa symboliken i föremålen, blickarna och kompositionen. Hur ska man kunna få djup och substans i sina konststudier utan teoridelen? Jag tror visserligen att man kan klara sig alldeles utmärkt utan sin Danto, Bourdieu och Wolff, men en stor del av allt det som är så fantastiskt, underbart och häpnadsväckande med konsten går tyvärr om intet. Men det finns säkert folk som är helnöjda med dagens lösning, det är ju inte alla som mäktar att sätta sig in i Panofskys eller Griselda Pollocks idéer. Men det är lite väl magstarkt att fortfarande hävda att man bedriver konstVETENSKAPliga studier utan någon direkt vetenskap inlagd i kursplanen. Förhoppningsvis ändrar den utseende snart.

ett anakronistiskt inlägg

I Stockholm har borgarrådet Mikael Söderlund hetsat upp sig över att Stadsmuseet har visningar där man visar upp gatukonst, så som fågelholkar, pärlplattor och schablonmålningar. Han jämför gatukonst med att hoppa sönder någons bil (!). I förra veckan tog han dock tillbaka sitt uttalande, och tycker numer att Stadsmuseets visningar av gatukonst är helt okej, så länge man inte visar upp grafitti. Stockholms kulturborgarråd håller med.

Ibland känns Stockholm hopplöst efter. Jag kan uppskatta gatukonst (och även grafitti) , men jag gillar långt ifrån allt. En del känns helt tanklöst och poänglöst. Jag är dock alltid för när icke-kommersiella krafter tar ton i det offentliga rummet, som ju faktiskt tillhör oss alla. Det är inte storleken på plånboken som ska avgöra om man ska få synas eller inte. Dessutom kan jag tycka att gatukonsten (och välgjord grafitti) gör döda platser levande, som t ex utrymmet under Sankt Eriksbron. I London har man slutat tvätta bort gatumålningar gjorda av Banksy och hans verk värderas till mångmiljonbelopp. Just det kan man väl ifrågasätta, likaså hans talang, men uppenbarligen så fyller han ett oerhört tomrum i staden, så något rätt gör han ju (nu låter jag som en gnällig tant, Banksy har i allra högsta grad gjort riktigt bra grejer).

Att man ens måste diskutera gatukonst på det här viset känns gammalmodigt och borde inte höra hemma i ett modernt, demokratiskt samhälle. Gatukonsten borde vara en självklar del av stadsrummet. Söderlund hävdar att människor känner sig tryggare i en helt renskrubbad stad. Jag skulle vilja veta vilka han pratat med. En kliniskt renskrubbad stad är för mig en läskig stad, inget eftersträvansvärt. Ska vi bo i en operationssal eller i en levande stad där människor hänger upp sin konst i VÅR GEMENSAMMA STAD till allas beskådan? Vad jag föredrar torde vara uppenbart.

rauschenberg och kentridge

Det har visserligen gått mer än två veckor sedan jag var på vernissagen av Rauschenbergs Combines på Moderna, men jag känner att jag ändå borde kommentera den. Det måste för övrigt ha varit en av Modernas mest välbesökta vernissager någonsin (även om det blev märkligt tomt på folk efter det att vernissagevinet tagit slut). Jag trängdes med Paggan, Nils-Petter och annat löst folk. Nåväl, nog om besökarna. Det mest intressanta i hela utställningen var, förutom hans tidiga combines, otvivelaktigt hans Odalisk som har uppnått någon slags form av inverterat kultstatus. Märkligt nog så var vernissageträngseln koncentrerad kring Monogram som Stockholmspubliken tydligen aldrig kan titta sig trött på. Hur många gånger har man inte glott på den förbannade geten egentligen? Visst, det är onekligen ett intressant och tilltalande verk, men när man sett den för tusende gången är den inte lika spännande längre. Av denna enkla anledning spanade jag mer på de verk som aldrig tidigare visats på svensk mark. Det som var mest slående var vilka fantastiska tidsdokument hans combines utgör. Fylld av gammelmodig teknik som är en kommentar till tiden då de gjordes, men som idag snarare slår an en sentimental ton hos besökarna. Som sagt, Rauschenbergs Odalisk är det mest intressanta i utställningen. Det är en fantastisk tredimensionell skulptur som är en stark kommentar till de tidigare odalisker som förekommit i konsthistorien. Trots att det inte finns något uppenbart erotiskt över den, så signalerar namnet ändå att det ska finnas något erotiskt där. Kanske det är kompostionen, kanske det är den avancerade balansakt som skulpturen faktiskt utgör. Men om du bara ska besöka en utställning i år (varje sund människa borde inte nöja sig med så lite) så är det nog inte till Combines du ska styra dina steg. Men du kan absolut besöka Modernas Kentridge-uställning! William Kentridge upplevs förvisso bäst när man är ensam i ett rum med honom, men det är kanske att hoppas på lite för mycket att få vara ensam någonstans på Moderna. Det är en riktigt mäktig utställning som Moderna slagit till med. Det är något andligt över det, att kliva in i det mörklagda galleriet är som att träda in i en konstkatedral. Man kan liksom inte titta sig mätt, och stämningen Kentridges filmsekvenser lämnar en med, sitter i för en lång tid framöver. Gå och se!

ungt, begåvat, snyggt

Jakob Koldings Pattern Recognition som visades i Marabouparkens annex var fantastisk. Det är lätt att beskylla Koldings konst för att bara vara "snygg" och med ett brett affischtilltal som går hem hos den yngre publiken. Hans konst har större djup än så, och det känns orättvist att beskylla honom för ytlighet. Han diskuterar och kritiserar modernismens bostadsområden och dess stadsplanering och vad den gör med människan. Han konst består av idel referenser till andra verk, arkitekter och musik. Många skulle säkert kalla det för en ungdomlig kombo som flörtar med den yngre mer "konstslöa" generationen. Men hans sätt att attackera dessa frågor är i sanning spektakulära, men är i mångt och mycket samma sätt som modernismens arkitekter och stadsplanerare använde. Han löper så att säga varvet runt. Mina personliga favoriter från utställningen (som var en samling av hans verk från sent 1990-tal till dagens datum) är han små teckningar av sin uppväxtplats, Albertslund utanför Köpenhamn. De är kliniska och repetitiva, precis så som Albertslund faktiskt upplevs av besökare. Men de färglagda dörrarna signalerar något helt annat, behovet av sticka ut och vara personlig i något som för den utomstående framstår som arkitektonisk monotoni. Kolding utforskar arkitekturen med hjälp av konsten, och det är spännande att få stiga in i Koldings värld.

Jag har även besökt galleri Loyal i deras nya lokaler på Torsgatan. Där har de en utställning som rätt och slätt heter Five Painters och består av fem manliga (som vanligt...) målare: Jules de Balincourt, Brendan Cass, Misaki Kawai, Wes Lang och Eddie Martinez. Blandteknik, Pollock-inspirerat och collage samlas i den lilla, men för ändamålet perfekta lokalen. I ärlighetens namn måste jag säga att utställningen inte lämnade några direkta spår, men det var inte ett galleribesök gjort i onödan. Wes Langs stora collage An appeal to heaven har etsat sig fast, samt Misaki Kawais Catacomb (på hemsidan, www.galleriloyal.com kallas den för Cat and Comb(?)). Den sistnämnda har fastnat i mitt huvud, eftersom titeln är minst sagt fyndig och signalerar en konstnär som förvisso tar konsten på stort allvar, men för den sakens skull inte kan driva lite med den. Verket Catacomb föreställer en man som kammar en stor katt. Men även de Balincourts Seeing the scene and then forgetting tilltalade mig i sitt gränsland mellan figurativt och nonfigurativt måleri. Det var något drömskt och öde över den, som gjorde att jag tog den till mig. Längst tid spenderade jag dock framför Langs An appeal to heaven, inte enbart därför att collaget består av en massa små annonser och tidningsurklipp, utan för att den speglade rädslan för döden och "den som har mest pengar och prylar på slutet vinner"-mentaliteten på ett nästan ömsint men ändå rått vis. Jag rekommenderar varmt ett besök på Loyal, nästan enbart p g a An appeal to heaven.

Närmast i min privata konstagenda har jag vernissagen av Rauschenberg-utställningen på Moderna, Monica Bonvicinis Not for you (hennes första utställning i Skandinavien någonsin! Hennes utforskande av relationen mellan kropp och arkitektur är lika spännande som Klodings dito) på Bonniers Konsthall, Revolution on Request på Brändström & Stene samt nästa veckas stora händelse; den internationella konstmässan Supermarket på Konstnärshuset. Det kommer bli en tajt, men rolig vecka.

nytt år, ny konst?

Så har 2006 blivit 2007. Inför det nya året hoppas jag på en massa spännande ny konst, lovande avgångsklasser från konstskolorna och en slutgiltig störtning av gubbväldet inom konstvärlden! Närmast på min personliga agenda är att ta mig till Marabouparken och se Jakob Koldings utställning Pattern Recognition. I övrigt har jag också planer på att bli bättre på att uppdatera bloggen. Dessutom ser jag verkligen framemot Karin Mamma Andersson-utställningen på Moderna, det känns skönt att en så betydelsefull institution satsar på en kvinna (som fortfarande lever, när det kommer till döingar som andra museer/gallerier runt om i världen redan "godkänt", ja, då brukar Moderna inte vara sena att haka på). Den femte maj slår de upp dörrarna för den utställningen. I övrigt för Modernas del så hoppas jag att de begriper att de borde ha fler verk av kvinnor hänga framme i de vanliga samlingarna, så att inte den manlige konstnären återigen framställs som norm. Visst, den stora Rauschenberg-utställningen de planerar ska också bli intressant, men den känns inte vidare modig. Det är ju trots allt ett väldigt beprövat namn, så att säga. Men museet behöver väl sina publikfriande utställningar mer än någonsin, i o m att den fria entrén slopats.

En av de största skandalerna 2006 var att Skulpturens Hus tvingades lägga ner. Skulptur är en av de svåraste konstformerna att få ut numera, och Skulpturens Hus var ett livsviktigt forum. Dessutom bjöd de in spännande konstnärer från hela världen, på ett nyfiket sätt som få andra konsthallar kan mäta sig med. De vågade satsa på något så smalt som skulptur (gemene man sätter likhetstecken mellan konst och måleri), och de har producerat den ena kritikerrosade utställningen efter den andra. Det var en spännande konsthall som verkligen lämnar ett stort tomrum efter sig. Byggnaden var dessutom optimal för verksamheten, och det är med stor sorg och vrede jag följt hela behandlingen av konsthallen av Stockholms stad (tjänstemannastyre är bara förnamnet). Det är en stor skam för dem att de inte lyckades rädda den. Skulpturens hus, jag hoppas att ni kommer igen!