ungt, begåvat, snyggt

Jakob Koldings Pattern Recognition som visades i Marabouparkens annex var fantastisk. Det är lätt att beskylla Koldings konst för att bara vara "snygg" och med ett brett affischtilltal som går hem hos den yngre publiken. Hans konst har större djup än så, och det känns orättvist att beskylla honom för ytlighet. Han diskuterar och kritiserar modernismens bostadsområden och dess stadsplanering och vad den gör med människan. Han konst består av idel referenser till andra verk, arkitekter och musik. Många skulle säkert kalla det för en ungdomlig kombo som flörtar med den yngre mer "konstslöa" generationen. Men hans sätt att attackera dessa frågor är i sanning spektakulära, men är i mångt och mycket samma sätt som modernismens arkitekter och stadsplanerare använde. Han löper så att säga varvet runt. Mina personliga favoriter från utställningen (som var en samling av hans verk från sent 1990-tal till dagens datum) är han små teckningar av sin uppväxtplats, Albertslund utanför Köpenhamn. De är kliniska och repetitiva, precis så som Albertslund faktiskt upplevs av besökare. Men de färglagda dörrarna signalerar något helt annat, behovet av sticka ut och vara personlig i något som för den utomstående framstår som arkitektonisk monotoni. Kolding utforskar arkitekturen med hjälp av konsten, och det är spännande att få stiga in i Koldings värld.

Jag har även besökt galleri Loyal i deras nya lokaler på Torsgatan. Där har de en utställning som rätt och slätt heter Five Painters och består av fem manliga (som vanligt...) målare: Jules de Balincourt, Brendan Cass, Misaki Kawai, Wes Lang och Eddie Martinez. Blandteknik, Pollock-inspirerat och collage samlas i den lilla, men för ändamålet perfekta lokalen. I ärlighetens namn måste jag säga att utställningen inte lämnade några direkta spår, men det var inte ett galleribesök gjort i onödan. Wes Langs stora collage An appeal to heaven har etsat sig fast, samt Misaki Kawais Catacomb (på hemsidan, www.galleriloyal.com kallas den för Cat and Comb(?)). Den sistnämnda har fastnat i mitt huvud, eftersom titeln är minst sagt fyndig och signalerar en konstnär som förvisso tar konsten på stort allvar, men för den sakens skull inte kan driva lite med den. Verket Catacomb föreställer en man som kammar en stor katt. Men även de Balincourts Seeing the scene and then forgetting tilltalade mig i sitt gränsland mellan figurativt och nonfigurativt måleri. Det var något drömskt och öde över den, som gjorde att jag tog den till mig. Längst tid spenderade jag dock framför Langs An appeal to heaven, inte enbart därför att collaget består av en massa små annonser och tidningsurklipp, utan för att den speglade rädslan för döden och "den som har mest pengar och prylar på slutet vinner"-mentaliteten på ett nästan ömsint men ändå rått vis. Jag rekommenderar varmt ett besök på Loyal, nästan enbart p g a An appeal to heaven.

Närmast i min privata konstagenda har jag vernissagen av Rauschenberg-utställningen på Moderna, Monica Bonvicinis Not for you (hennes första utställning i Skandinavien någonsin! Hennes utforskande av relationen mellan kropp och arkitektur är lika spännande som Klodings dito) på Bonniers Konsthall, Revolution on Request på Brändström & Stene samt nästa veckas stora händelse; den internationella konstmässan Supermarket på Konstnärshuset. Det kommer bli en tajt, men rolig vecka.