må den utan synd kasta den första stenen

Känner att jag borde kommentera Ernst Billgrens AK3 som hade premiär i SVT igår. Idén och upplägget om att det skulle finnas en kommitté som avgör vilka konstnärer som har en "karriär" framför sig känns visserligen som hämtad från en svunnen era, men ett visst uns av dagsens sanning finns i den. Problemet är väl snarare att herr Billgre själv ingår i den grupp som kallas "Familjen" som faktiskt ägnar sig åt detta, i alla fall i Stockholms konstvärld. I den ingår förutom han själv, hans fruga, "Friherrinnan" och Marina Schiptjenko. Nya förmågor lyfts fram under en begränsad tid, för att sedan kastas åt sidan när det är dags för nästa kull av "intressanta karaktärer". Detta är iofs inget nytt, denna typ av verksamhet har funnits sedan renässansen Italien, men det känns som att vi borde ha kommit ifrån det nu, och snarare låta verken, inte personerna bakom, vara det bärande. Det finns så klart uppstickare som utmanar detta som tex Natalia Goldin, som envetet plockar ny, intressant konst från konstskolornas avgångsklasser bl a. Dagens konstnärer är fortfarande beroende av mecenater, men idag har den rike handelsmannen ersatts av staten. Statliga bidrag har för många konstnärer blivit det enda sättet att kunna betala mat och hyra. Jag påstår inte på något sätt att detta är Familjens fel, men de personer som den plockar fram skymmer allt som oftast de konstnärskap som faktiskt är intressanta. Idag beror en konstnärskarriär mycket mer på hur man lyckas synas i medierna och hur pass intressant och rolig man är som person. Som alltid är det kontakter, kontakter, kontakter som gäller, och är man utvald av Familjen har man all chans att lyckas. Det gäller att skrika högst och vara grällast, som Nathalia Edenmont. Att provocera för uppmärksamhetens skull har blivit allt viktigare för att synas, och Ernst och Helene springer på filmpremiärer hit och dit. Konstnären har blivit 2000-talets gycklare.