rauschenberg och kentridge

Det har visserligen gått mer än två veckor sedan jag var på vernissagen av Rauschenbergs Combines på Moderna, men jag känner att jag ändå borde kommentera den. Det måste för övrigt ha varit en av Modernas mest välbesökta vernissager någonsin (även om det blev märkligt tomt på folk efter det att vernissagevinet tagit slut). Jag trängdes med Paggan, Nils-Petter och annat löst folk. Nåväl, nog om besökarna. Det mest intressanta i hela utställningen var, förutom hans tidiga combines, otvivelaktigt hans Odalisk som har uppnått någon slags form av inverterat kultstatus. Märkligt nog så var vernissageträngseln koncentrerad kring Monogram som Stockholmspubliken tydligen aldrig kan titta sig trött på. Hur många gånger har man inte glott på den förbannade geten egentligen? Visst, det är onekligen ett intressant och tilltalande verk, men när man sett den för tusende gången är den inte lika spännande längre. Av denna enkla anledning spanade jag mer på de verk som aldrig tidigare visats på svensk mark. Det som var mest slående var vilka fantastiska tidsdokument hans combines utgör. Fylld av gammelmodig teknik som är en kommentar till tiden då de gjordes, men som idag snarare slår an en sentimental ton hos besökarna. Som sagt, Rauschenbergs Odalisk är det mest intressanta i utställningen. Det är en fantastisk tredimensionell skulptur som är en stark kommentar till de tidigare odalisker som förekommit i konsthistorien. Trots att det inte finns något uppenbart erotiskt över den, så signalerar namnet ändå att det ska finnas något erotiskt där. Kanske det är kompostionen, kanske det är den avancerade balansakt som skulpturen faktiskt utgör. Men om du bara ska besöka en utställning i år (varje sund människa borde inte nöja sig med så lite) så är det nog inte till Combines du ska styra dina steg. Men du kan absolut besöka Modernas Kentridge-uställning! William Kentridge upplevs förvisso bäst när man är ensam i ett rum med honom, men det är kanske att hoppas på lite för mycket att få vara ensam någonstans på Moderna. Det är en riktigt mäktig utställning som Moderna slagit till med. Det är något andligt över det, att kliva in i det mörklagda galleriet är som att träda in i en konstkatedral. Man kan liksom inte titta sig mätt, och stämningen Kentridges filmsekvenser lämnar en med, sitter i för en lång tid framöver. Gå och se!

ungt, begåvat, snyggt

Jakob Koldings Pattern Recognition som visades i Marabouparkens annex var fantastisk. Det är lätt att beskylla Koldings konst för att bara vara "snygg" och med ett brett affischtilltal som går hem hos den yngre publiken. Hans konst har större djup än så, och det känns orättvist att beskylla honom för ytlighet. Han diskuterar och kritiserar modernismens bostadsområden och dess stadsplanering och vad den gör med människan. Han konst består av idel referenser till andra verk, arkitekter och musik. Många skulle säkert kalla det för en ungdomlig kombo som flörtar med den yngre mer "konstslöa" generationen. Men hans sätt att attackera dessa frågor är i sanning spektakulära, men är i mångt och mycket samma sätt som modernismens arkitekter och stadsplanerare använde. Han löper så att säga varvet runt. Mina personliga favoriter från utställningen (som var en samling av hans verk från sent 1990-tal till dagens datum) är han små teckningar av sin uppväxtplats, Albertslund utanför Köpenhamn. De är kliniska och repetitiva, precis så som Albertslund faktiskt upplevs av besökare. Men de färglagda dörrarna signalerar något helt annat, behovet av sticka ut och vara personlig i något som för den utomstående framstår som arkitektonisk monotoni. Kolding utforskar arkitekturen med hjälp av konsten, och det är spännande att få stiga in i Koldings värld.

Jag har även besökt galleri Loyal i deras nya lokaler på Torsgatan. Där har de en utställning som rätt och slätt heter Five Painters och består av fem manliga (som vanligt...) målare: Jules de Balincourt, Brendan Cass, Misaki Kawai, Wes Lang och Eddie Martinez. Blandteknik, Pollock-inspirerat och collage samlas i den lilla, men för ändamålet perfekta lokalen. I ärlighetens namn måste jag säga att utställningen inte lämnade några direkta spår, men det var inte ett galleribesök gjort i onödan. Wes Langs stora collage An appeal to heaven har etsat sig fast, samt Misaki Kawais Catacomb (på hemsidan, www.galleriloyal.com kallas den för Cat and Comb(?)). Den sistnämnda har fastnat i mitt huvud, eftersom titeln är minst sagt fyndig och signalerar en konstnär som förvisso tar konsten på stort allvar, men för den sakens skull inte kan driva lite med den. Verket Catacomb föreställer en man som kammar en stor katt. Men även de Balincourts Seeing the scene and then forgetting tilltalade mig i sitt gränsland mellan figurativt och nonfigurativt måleri. Det var något drömskt och öde över den, som gjorde att jag tog den till mig. Längst tid spenderade jag dock framför Langs An appeal to heaven, inte enbart därför att collaget består av en massa små annonser och tidningsurklipp, utan för att den speglade rädslan för döden och "den som har mest pengar och prylar på slutet vinner"-mentaliteten på ett nästan ömsint men ändå rått vis. Jag rekommenderar varmt ett besök på Loyal, nästan enbart p g a An appeal to heaven.

Närmast i min privata konstagenda har jag vernissagen av Rauschenberg-utställningen på Moderna, Monica Bonvicinis Not for you (hennes första utställning i Skandinavien någonsin! Hennes utforskande av relationen mellan kropp och arkitektur är lika spännande som Klodings dito) på Bonniers Konsthall, Revolution on Request på Brändström & Stene samt nästa veckas stora händelse; den internationella konstmässan Supermarket på Konstnärshuset. Det kommer bli en tajt, men rolig vecka.

nytt år, ny konst?

Så har 2006 blivit 2007. Inför det nya året hoppas jag på en massa spännande ny konst, lovande avgångsklasser från konstskolorna och en slutgiltig störtning av gubbväldet inom konstvärlden! Närmast på min personliga agenda är att ta mig till Marabouparken och se Jakob Koldings utställning Pattern Recognition. I övrigt har jag också planer på att bli bättre på att uppdatera bloggen. Dessutom ser jag verkligen framemot Karin Mamma Andersson-utställningen på Moderna, det känns skönt att en så betydelsefull institution satsar på en kvinna (som fortfarande lever, när det kommer till döingar som andra museer/gallerier runt om i världen redan "godkänt", ja, då brukar Moderna inte vara sena att haka på). Den femte maj slår de upp dörrarna för den utställningen. I övrigt för Modernas del så hoppas jag att de begriper att de borde ha fler verk av kvinnor hänga framme i de vanliga samlingarna, så att inte den manlige konstnären återigen framställs som norm. Visst, den stora Rauschenberg-utställningen de planerar ska också bli intressant, men den känns inte vidare modig. Det är ju trots allt ett väldigt beprövat namn, så att säga. Men museet behöver väl sina publikfriande utställningar mer än någonsin, i o m att den fria entrén slopats.

En av de största skandalerna 2006 var att Skulpturens Hus tvingades lägga ner. Skulptur är en av de svåraste konstformerna att få ut numera, och Skulpturens Hus var ett livsviktigt forum. Dessutom bjöd de in spännande konstnärer från hela världen, på ett nyfiket sätt som få andra konsthallar kan mäta sig med. De vågade satsa på något så smalt som skulptur (gemene man sätter likhetstecken mellan konst och måleri), och de har producerat den ena kritikerrosade utställningen efter den andra. Det var en spännande konsthall som verkligen lämnar ett stort tomrum efter sig. Byggnaden var dessutom optimal för verksamheten, och det är med stor sorg och vrede jag följt hela behandlingen av konsthallen av Stockholms stad (tjänstemannastyre är bara förnamnet). Det är en stor skam för dem att de inte lyckades rädda den. Skulpturens hus, jag hoppas att ni kommer igen!

må den utan synd kasta den första stenen

Känner att jag borde kommentera Ernst Billgrens AK3 som hade premiär i SVT igår. Idén och upplägget om att det skulle finnas en kommitté som avgör vilka konstnärer som har en "karriär" framför sig känns visserligen som hämtad från en svunnen era, men ett visst uns av dagsens sanning finns i den. Problemet är väl snarare att herr Billgre själv ingår i den grupp som kallas "Familjen" som faktiskt ägnar sig åt detta, i alla fall i Stockholms konstvärld. I den ingår förutom han själv, hans fruga, "Friherrinnan" och Marina Schiptjenko. Nya förmågor lyfts fram under en begränsad tid, för att sedan kastas åt sidan när det är dags för nästa kull av "intressanta karaktärer". Detta är iofs inget nytt, denna typ av verksamhet har funnits sedan renässansen Italien, men det känns som att vi borde ha kommit ifrån det nu, och snarare låta verken, inte personerna bakom, vara det bärande. Det finns så klart uppstickare som utmanar detta som tex Natalia Goldin, som envetet plockar ny, intressant konst från konstskolornas avgångsklasser bl a. Dagens konstnärer är fortfarande beroende av mecenater, men idag har den rike handelsmannen ersatts av staten. Statliga bidrag har för många konstnärer blivit det enda sättet att kunna betala mat och hyra. Jag påstår inte på något sätt att detta är Familjens fel, men de personer som den plockar fram skymmer allt som oftast de konstnärskap som faktiskt är intressanta. Idag beror en konstnärskarriär mycket mer på hur man lyckas synas i medierna och hur pass intressant och rolig man är som person. Som alltid är det kontakter, kontakter, kontakter som gäller, och är man utvald av Familjen har man all chans att lyckas. Det gäller att skrika högst och vara grällast, som Nathalia Edenmont. Att provocera för uppmärksamhetens skull har blivit allt viktigare för att synas, och Ernst och Helene springer på filmpremiärer hit och dit. Konstnären har blivit 2000-talets gycklare.

låt dem betala för sig bara!

Att ta bort de fria entréavgifterna till statens museer är vansinnigt. Inte bara av den enkla anledningen att alla, oavsett plånbokens tjocklek, ska kunna gå på exempelvis Moderna eller Historiska. I till exempel London är alla statliga museer gratis, medan de privata (skulle här i Sverige kunna exemplifieras av Liljevalchs) tar ut en avgift. Sedan de tog bort entréavgifterna har antalet besökare på samtliga gratismuseer ökat, på många ställen har besöksantalet fördubblats! Tur att gallerierna är privata och inte tar ut en avgift... (men hur många, handen på hjärtat, brukar ta gallerirundor då och då? Anyone?) Landets nya regering tycker att fri entré-reformen kostar museerna allt för mycket. Hur vore det att låta dem slippa betala hyra? Staten äger alla sina museibyggnader, och staten ger museerna årliga anslag där hyran räknas in. Hyran blir således bara siffror som flyttas fram och tillbaka. Därför vore det onekligen klokt att slopa hyrorna helt, det är ju inte direkt som att Nationalmuseum skulle kunna användas till något annat än just nationalmuseum. Jag begriper verkligen INTE hur man kan vara emot fri entré-reformen, det är ju något (dessutom helt i linje med de kulturpolitiska mål som sattes upp för inte allt för många år sedan) som gynnat kulturlivet som inget annat. Vad bli nästa steg? Höja bokmomsen? Slopa ateljéstödet? Låta Colin Nutley göra ännu en film? Den nya regeringen går lika varsamt fram i kulturpolitiken som Bush i Irak.

l'art pour l'art?

Jag har tänkt ganska mycket på den lilla text som Johanna Rytel framförde i dokumentären "Feministerna". Texten handlade om hur mycket plats i kulturlivet som alla dessa tråkiga "sköna konstkillar" tar och får. De "pysslar lite skönt" i sina "schyssta ateljéer" och får ställa ut hos "sköna killgallerister". Dessa "sköna konstkillar" är inte intressanta eller bra, men får ändå ställa ut hos dessa "sköna killgallerister". Det hela gör mig bara så trött. Jag har inga problem med killar som sådana, men när de får ta plats trots bristande talang och budskap istället för en betydligt bättre kvinna enbart för att de är killar gör mig inte bara trött, utan också väldigt förbannad. Vi skulle behöva Guerilla Girls i större utsträckning i Konstsverige. Missförstå mig inte, det finns gott om bra konstkillar också, till exempel Anders Krisár och Måns Wrange och gott om dåliga konsttjejer som till exempel Anna Kleberg och Nathalia Edenmont. Problemet ligger snarare i det gamla vanliga, killar väljer alltid killar och tjejer väljer, även de, oftast killar. Men inom konsten borde verkligen talang och bärande idéer vara betydligt viktigare än vad man har mellan benen.
För övrigt känns hela den konstteoretiska debatten i Sverige så gott som död, den för i alla fall en tynande tillvaro i våra större dagstidningar, och i ärlighetens namn så är det inte så många som prenumerar på Paletten. Den konstteoretiska debatten är viktig för att konstvärlden inte ska stagnera helt, och som det mesta blir konsten betydligt mer intressant när det finns teorier att luta sig mot och att utforska.

Tack för ordet.